196
han ännu icke. Därtill var lidandet honom ännu för nytt.
I detsamma upprepade doktorn orden:
— Vet du någon anledning?
Majoren darrade som ett asplöf i hela sin kropp. Men han uthärdade den andres blick och svarade endast:
— Jag tror, att jag vet.
Sammansjunken under det slag, som drabbat honom, satt majoren en stund. Som fosfor i mörkret glimmade hans ögon, när han åter såg upp, och det var tydligt, att de ord, hvilka långsamt kommo öfver hans läppar, vållade honom ansträngning.
— Du skall inte fråga mig mer, doktor, sade han. Ty hvad jag nu ser och förstår, är knappast för mänskliga öron. Så mycket vill jag emellertid säga dig, att det icke är en sak, som händt. Det är många. Kanske är det alltid så, när onda andar förstöra människolif. Onda andar ha haft sitt finger med i detta spel. Så mycket ser jag nu. Invecklad är orsakskedjan. Det heter ju så på de lärdas språk? Så förvirradt är mig emellertid allting, att jag ännu ingenting mera kan urskilja. Blott det vet jag, att jag dess värre icke är skuldfri själf.
