Hoppa till innehållet

Sida:Bröderna Mörk.djvu/213

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

203

— Är Stenman säker på den här uppgiften? frågade han.

— Jag tror inte, att jag brukar fara med löst prat, svarade inspektoren en smula stött.

Vid dessa ord såg det ut, som om majoren en stund fallit i tankar. Egentligen var han sysselsatt med att dämpa sitt inre uppror för att ej häftigare, än han själf önskade, bryta ut inför inspektoren. Majoren förstod, att detta, som han nu först fick veta, redan var en gammal historia. Sluten inom sig själf som han lefvat, hade han icke fått veta detta förrän nu. Månader hade förgått, innan denna händelse blef honom bekant. Åter steg minnet af hans sista samtal med brodern upp inom majoren. Därhän hade det alltså kommit. Detta var således pengarna, om hvilka brodern talat, och som lågo färdiga, väntande på hans namnunderskrift för att sedan vandra öfver i hans plånbok. Sälja skogen! Åja. Det fanns godt om folk numera, som sålde sina skogar. De gamla släkterna sutto icke längre så fasta i sadeln, som de en gång hade gjort. Hvar och en hjälpte sig på det sätt, han kunde bäst. Några afyttrade sina hemman, andra lade ned järnbruken och sände arbetarna som en hord af tiggare ut öfver landet. Åter andra funnos, hvilka sålde skogen.