12
såg sig själf åldras, och hans dagar förgingo i en besynnerlig overksamhet. Årstiderna växlade omkring honom, snön föll och smälte bort, träden grönskade och fällde sina blad, åkrarna hvitnade till skörd och skörden bärgades i hans lador. Hamrarna på bruket dånade under hvardagarna och tystnade sina tjugufyra timmar, när söndagen kom. Ingenting berörde honom. Ensam inne i sina drömmar gick excellensen. Kort och satt till figuren, om vintern klädd i pälsen med sobelkrage, om sommaren i en hvit nankinsrock och en ofantlig panamahatt, gick han rundt ägorna, nickade till alla, som hälsade på honom, och talade kort och osammanhängande högt för sig själf. Hemma mottog han endast rättaren, en gammal mager och fåmäld man, hvilken aldrig släpptes längre än in i förstugan, samt betjänten, hvilken putsade hans kläder, städade hans rum, bar in hafregröten om morgnarna och tempererade rödvinet. Betjänten Björling var tjugu år yngre än sin herre och, tack vare den gunst han njöt, allmänt hatad, fruktad och afundad. Fetlagd, undfallande och fräck, följde han excellensen inomhus som en skugga, väntade honom, när han kom hem, och öppnade dörren för honom, när han gick ut. På ägorna
