11
hans egna ögon och gaf honom sken af att vara en politisk personlighet, hvilken dragit sig tillbaka i sin ensamhet af förakt för den dåliga samtid, i hvilken han varit nog olycklig att födas. Och denna händelse ryckte härigenom på nytt upp den gamle mannen, gaf honom, kan man säga, ett slags intresse att lefva för.
Marskalk Bernadotte blef nämligen vid denna tid Sveriges kronprins, och denna händelse kom den gamle mannen nästan att glömma den smälek, som drabbat hans eget hus. Nyheten härom fyllde honom nämligen med en onämnbar vrede, och hans patriotiska raseri kände inga gränser. »Den tron, hvilken Gustaf Wasa nött med sin ärliga svenska bak,» plägade han säga, »från denna tron skall hädanefter en uppkomling, hvilken icke ens känner vårt språk, styra vår afsigkomna svenska adel.» Några andra medlemmar af nationen än adeln erkände excellensen aldrig. Denna tanke blef emellertid den, hvilken på sitt sätt tycktes hålla lif i den gamle excellensen. Han såg de personer dö, hvilka varit hans vedersakare. Han såg släkten decimeras och besökte af denna anledning en gång äfven Torsby gamla kyrkogård. På Bonga kyrkogård, under hvilket gäll Kolsäter hörde, hade nämligen på denna tid ingen Mörk ännu hunnit att begrafvas. Han
