215
i hans eget hus göra attentat mot hans egendom. Tanken att han och brodern delade samma namn kom som en ny grämelse till allt, hvad förut slagit samman öfver hans hufvud.
Då hände en dag det oundvikliga, att de båda bröderna möttes. Så många månader hade nu förgått, att majoren nästan upphört att räkna med denna eventualitet. Sex mil skilde de båda egendomarna från hvarandra, och sällan behöfde deras vägar numera korsas.
Men det hände ändock. En dag i början af maj var det. Snön låg ännu kvar öfver de våta vägarna, och med lätt släde gick det ännu att komma fram. Majoren åkte för enbet och Spets satt bakpå. Skuro medarna igenom, steg han af hundsfotten och gick bredvid i modden. Svettig och frustande arbetade sig hästen fram.
Brukspatronen kom därför åkande i vagn. Ty Björknäs låg mera öppet, och där skogen icke skyddade, tog föret tidigare slut. Dessutom åkte han icke ensam. Mina Charlotta satt bredvid honom i suflettvagnen.
De båda åkdonen möttes i kröken bortom Bonga kyrka, där vägen svänger in i granskogen. Majoren körde i skridt öfver gärdet, där snön tinat upp isskorpan, på hvilken släden eljest gled, och bakom halfsprang Spets, medan majoren höll
