216
tömmarna. I detta ögonblick svängde droskan ut ur skogen, och de båda bröderna möttes. Utan att afvakta någon befallning från husbonden, höll brukspatronens kusk in hästarna. Instinktlikt följde majoren hans exempel.
De båda åkdonen stodo nu sida vid sida. Och sedan de nödvändiga hälsningarna utbytts, uppstod en obehaglig tystnad. Bundna af de båda kuskarnas närvaro mätte bröderna hvarandra med egendomliga blickar. Mina Charlotta var den enda, som behöll kontenansen. Med fullt korrekt och deltagande min beklagade hon de olyckor, hvilka slag i slag brutit in öfver svågern.
— När sommaren kommer, hoppas vi få komma öfver igen, slöt hon.
— Brite lär svårligen vara i stånd att någonsin mer mottaga några visiter, svarade majoren.
Med full afsikt lade han all den skärpa, han förmådde, i dessa skenbart oskyldiga ord. Och Mina Charlotta var genast i begrepp att svara.
Då inträffade det oväntade, nämligen att brukspatronen endast med en min tystade sin hustru, och att Mina Charlotta ögonblickligen tog sig samman och teg.
Majoren såg detta och gjorde en grimas af nöje. Moster Olivias huskur rann honom i tan-
