Hoppa till innehållet

Sida:Bröderna Mörk.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

217

karna. Men i samma stund sköt blodet upp i hans kinder, och med så behärskad stämma, han förmådde åstadkomma, sade han:

— Nå, Nils Göran, du har ju sålt storskogen?

Brukspatronen ryckte till. Men det var nästan omärkligt. Han unnade icke brodern att se, hur väl stöten träffat.

— Jag fick ganska bra betaldt, svarade han kort.

— Jag har hört talas om det, genmälde majoren. Men vet du, hvad jag gjorde?

— Det intresserar mig mindre, kom svaret.

Majoren smålog blott.

— Du kan få veta det ändå, sade han. Jag körde ut tjufbonden.

Fullt korrekt och med å ömse sidor bibehållen värdighet fördes hela detta samtal. Hvarken majoren eller brukspatronen höjde en enda gång rösten. Och dock låg i hvarje ord, hvarje tonfall, i minspelet, som beledsagade orden, en kylig krigsförklaring, mera afgörande än det hetsigaste ordbyte. Utan att se sig tillbaka manade majoren på sin häst att gå vidare. Brukspatronens kusk slog klatsch med piskan. Och inom ett ögonblick skildes de båda åkdonen åt,