VII.
I fyra år lefde Brite på detta sätt, och när
hon dog, vistades sonen Erling icke i
föräldrahemmet. Fadern meddelade honom händelsen
i ett bref, men förbjöd honom samtidigt att komma hem.
Full af bitterhet gick Erling på gymnasiet i sin svarta dräkt, och ensammare än någonsin kände han sig bland kamraterna. När våren efter denna långa vinter bröt isarna, längtade han dock hem. Älfven, hvilken flöt strid genom den lilla stiftsstaden, steg högt i vårfloden, och isstyckena, hvilka fördes bort af det svarta vattnet, ökade ynglingens längtan.
När han ändtligen for hem, var det fadern, efter hvilken han längtade. Och när han återsåg hemmet, var det honom, som ville hans hjärta sprängas. Ty hvarje spår af modern var som utplånadt, och hennes namn blef icke ens nämndt.
