221
Länge gick Erling hemma och väntade på, att fadern skulle bryta tystnaden dem emellan och tala vid honom om hans mor, som var död. Detta skedde emellertid icke. Så småningom upphörde då Erling att längta därefter. Och med sina sjutton år började han redan gå egna vägar.
Biblioteket på Kolsäter var rikt, och bland böckerna sökte Erling svar på de frågor hvilka vid denna tid i lifvet vakna inom oss alla. Läste gjorde han, milsvidt omkring kände han skogarnas stigar, tänkte gjorde Erling ock, så godt han det förmådde. Men böckernas värld var honom icke nog. Han längtade efter en människa.
Men människorna gingo Erling förbi och lämnade honom ensam. Fullt och fast var han öfvertygad därom, att om alla de frågor, hvilka moderns olycka och död väckt inom honom, visste alla äldre människor besked. Hur skulle de själfva kunna lefva? De ville blott icke tillåta honom att fråga, emedan de ännu ansågo honom vara för ung.
På så sätt gick det till, att Erling blef skygg för alla, hvilka voro fullväxta. Ej ens med godsets underhafvande förstod han att umgås som en jämlike. Inom honom satt skygghetskänslan öfver hans egen oerfarenhet och ung-
