224
han inte spelat så bra, hade han aldrig behöft komma på fattighuset. Där dog han emellertid, och han var den ende, som någonsin brytt sig om Bartel. Om sanningen skall fram, så såg gamle Per både råttor och flugor, innan han dog, och det kom alltsammans af det myckna brännvinet, som följer med spelandet. Men hur det var, tog han vittnen på, att Bartel skulle ha fiolen, när gamle Per var död. Ty Bartel hade han själf lärt att spela, och när gamle Per blef vild och slog omkring sig, för allt styggt han såg, var tokiga Bartel den enda, som kunde spela djäfvulen bort.
När Bartel väl fått fiolen i sin hand, lämnade han den aldrig ifrån sig. »Tokiga Bartel» hade för resten många galenskaper för sig, och om också han själf var rädd för andra människor, så voro människorna å sin sida rädda för Bartel. Ty konstigt var det ju, att så fort snön föll och det blef mörkt, kröp Bartel in i sin skrubb och kom inte fram, förrän solen sken ånyo. Likadant betedde han sig också om sommaren. Var vädret mulet och kallt, så försvann han spårlöst. Men sken solen, och sjöngo fåglarna, då kröp han fram ur sitt gömsle. Fiolen hade han då med sig. Med slutna ögon och salig min satte han sig på farstubron utanför det låga fattighuset i sina
