225
trasiga kläder och spelade för sig själf. Naturligtvis fick han inte vara i fred. Naturligtvis samlade »tokiga Bartel» åhörare omkring sig. Människorna stodo omkring honom och skrattade, så att de måste hålla sig för magen och vika sig dubbla. Fanns det något löjligare, än när »tokiga Bartel» satt ensam på farstubron midt i solbaddet och spelade, som om han hvarken hörde eller såg?
Erling mötte »tokiga Bartel» en gång ute i skogen, dit han flytt för att undgå sina belackare. Det var på vägen till Korpvattnet, där de stora, raka granarna växte utmed bäcken, hvilken porlade fram öfver stenarnas mossa. Där satt »tokiga Bartel» och spelade, medan solskenet silade ned omkring honom genom granarnas barr, och hela skogen dåsade i sommarens hetta.
Länge stod Erling stilla och hörde på »tokiga Bartels» spel, förundrande sig öfver det soliga uttrycket i dårens ansikte. Han förstod, att han fick icke närma sig. Ty då skulle förtrollningen vara bruten och tonerna tystna. Men till sist steg han ändå försiktigt fram ur skuggan och satte sig på en sten midt emot den spelande. Medan Erling satt där, märkte han till sin förvåning, hur uttrycket i »tokiga Bartels» ansikte hvilket han nyss från sitt gömställe tydligt kunnat
15. — Geijerstam.
