233
och släpar bena efter sig, till dess han inte har så mycket som ett ben en gång, hvarken att gå på eller att bita i. Hör du, hvad jag säger dig, Ulrik. Gör du om det här, så var det inte värdt att komma till mig. Jag lappar inte ihop dig.
Därmed lade hon försiktigt ned benet på bordet för att flåsa ut, och i det hon såg ut genom det öppna fönstret, vände hon sitt ampra ansikte till hustrun och fortfor:
— Sitter inte människan och gråter, fast jag tjugu gånger har sagt åt henne att låta bli. Kom hit, säger jag.
Hustrun reste sig långsamt och for med det smutsiga förklädet öfver sitt svullna, rödgråtna ansikte. Moster Olivia böjde sig ned genom fönstret och sade:
— Begriper du inte, att om du går på så där, så gråter du dig till ett missfall? Är det kanske det du vill?
— Gud är mitt vittne, började kvinnan.
— Tyst! afbröt moster Olivia. Missbruka inte Guds heliga namn. In i köket med dig, och var glad, att Gud sändt dig till mig, så du kan få hjälp.
Därmed vände hon sig om till patienten. Blek, med slutna ögon och oredigt skägg låg
