234
han raklång utsträckt, utan att yttra ett ord af klagan. De bannor, hustrun fått uppbära, tycktes han icke hafva hört. Moster Olivia skulle just fortsätta sitt arbete, då hon hörde sitt namn ropas. Blossande efter en hastig ridt, kom Erling gående öfver gården. Hästen hade han själf sadlat af och ställt in i stallet. Men man kunde se på hela hans yttre, att han förberedt sig väl till färden. Den ljusa pikéhalsduken var sirligt knuten, det bruna håret låg uppkammadt i tupé och de smala benkläderna stramade för omsorgsfullt knäppta hällor. Halmhatten höll han i handen, och hans bugning var en smula förlägen. Moster Olivia mönstrade honom med välbehag.
— Flickungen är i trädgården, sade hon. Gå dit du och håll henne sällskap. Jag håller på med mitt vanliga. Att plåstra och lägga om sår har af ålder varit kvinnors göra.
Trädgården var helt liten och omgafs af en oerhörd hagtornshäck, hvilken så länge varit otuktad, att den nästan såg ut att växa vildt. På gafveln bakom bislaget blommade redan de stora gula solrosorna, och midt på planen under astrakanträden, där frukterna redan börjat gulna, prunkade röda och hvita stockrosor, omgifna af sin krans af reseda. Dessa stockrosor voro moster Olivias stolthet och be-
