262
omkring sig, och Mina Charlotta var den, han lät lida mest. Till en undergifven, tålig, bitter och slafvisk hustru degraderade brukspatronen den kvinna, till hvilken han förr sett upp. Som genom ett plötsligt under hade den förre toffelhjälten blifvit despot. Och under den järnhand, hvilken behärskade henne, krympte Mina Charlotta samman till en foglig, undfallande och tystlåten arbetsmyra, hvilkens hela sträfvan gick ut på att göra mannen i lag och sig själf så liten som möjligt.
I en enda sak hade emellertid brukspatronen missräknat sig. Han hörde nämligen till de få, hvilka länge förutsett den ekonomiska krisen, och när den ändtligen kom, kände hon sig öfvertygad, att brodern skulle blifva ett af offren. Med ett slags grym tillfredsställelse förutsåg brukspatronen den dag, då han själf skulle få erbjuda sig att hjälpa brodern på fötter. Trots allt, som varit dem emellan, visste han med sig, att han för släktens skull måste göra detta.
Den dagen kom emellertid aldrig. De kontanta tillgångar, hvilka ingått i salig excellensens testamente, voro alldeles för stora, för att en dylik eventualitet skulle varit tänkbar. Af dessa tillgångar tog majoren, hvad som behöfdes för att rida ut stormen, och när den var förbi, satt
