261
starkt som Mina Charlotta i yngre år behärskat sin man, lika fast var nu mannens välde öfver henne. Mina Charlotta hade upplefvat sin triumfdag, då de ränker hon smidit burit frukt. Med segerkänslor hade hon vändt Kolsäter ryggen, och från allt, hvilket tryckt henne då, trodde hon sig fri.
Men det gick med Mina Charlotta som i den bekanta fabeln om trollkarlens lärling. Hon hade manat fram andar, hvilka hon icke förmådde hålla i styr. Och nu var det dessa andar, som hämnades på besvärjerskan. Ty från samma dag förändrades äfven hennes eget öde. Det var, som om brukspatronen med ens blifvit klarsynt och märkt, hvem som räckt honom den lönnliga dryck, hvilken förgiftat hans sjuka blod. Giftet verkade ännu. Det upphörde aldrig att verka. Afunden mot brodern hade gifvit honom de jättekrafter, medelst hvilka han nådde sitt mål att göra brukspatronen på Björknäs till något förmer än majoren på Kolsäter. Men i samma stund ömheten mot brodern dog i hans själ, var brukspatronen heller ej längre densamma. Äfven Mina Charlotta förlorade sin plats i hans hjärta. Han tålde icke längre, att hon blandade sig i hans angelägenheter. I hemmet blef han fåordig, uppfarande och hård. Hans person spred skrämsel
