264
död kände han endast lättnad. De skräckscener han bevittnat under de sista åren, hustrun lefvat, gjorde själfva minnet hemskt. En spöksyn förföljde honom hvarje kväll. Det var minnet af ljusskenet, som från Brites fönster plägat falla öfver den stora gårdsplanens mörker. Ljuset var släckt, men för majorens inbillning fladdrade det länge under gårdens almar, så ofta skymningen tätnade öfver nejden. Det föreföll majoren denna tid, som skulle han aldrig kunna komma att sörja Brite som död. Alltför länge hade han sörjt henne lefvande. Dessa sista år hade förbränt något inom majoren och gjort honom tom.
Länge dröjde det, innan de hemska minnena förbleknade, och den verkliga Brite fick tränga undan vrångbilden, som de mörka dagarna skapat. Därtill kräfdes långa år.
Otillgänglig för andra blef majoren under denna tid. Mera än nödvändigt samtalade han hvarken med främmande eller underhafvande. Svår att träffa var han också, och ingen fick tillträde till hans person utan att Tilda först mönstrat vederbörande noga och försvunnit genom majorens stängda dörr för att förhöra sig om, huruvida herren på Kolsäter var att träffa.
Grå hade han blifvit både i skägg och hår, och när majoren nu kom gående på ägorna,
