265
klädd i den korta slängkappan med sammetskragen, eller när det var kallt, i lifpälsen med bäfveruppslag kring armar och hals, då skakade mera än en af de underhafvande sina hufvuden och menade, att salig excellensens tid hade kommit tillbaka. Hvad som berättades om excellensen, stämde icke illa med majorens nuvarande lefnadssätt. Hård och känslolös för andra var han visserligen icke. Men som en enstöring lefde han, och med sina underhafvande talade han aldrig som förr. De gamla påstodo också, att när han vände ryggen till eller när ögonen sköto hvassa fram under de buskiga ögonbrynen, var det, som såg man den gamle excellensen lifslefvande framför sig.
Den ende, hvilken numera kom och gick på Kolsäter, som hade han där varit hemma, var doktor Roeler. Liksom majoren hade doktorn sitt lif bakom sig, och därom talade han aldrig. Hans lif koncentrerade sig kring de två hufvudpunkterna, hvilka utgjordes af hustruns tidiga död och den olycksaliga operationen, hvilken kostat en patient lifvet. Allt detta hade emellertid passerat i Stockholm, många år hade förgått sedan dess, och i det distrikt, där han nu var läkare, visste man föga besked om dessa tilldragelser, och de få, hvilka en gång vetat något,
