268
båda i lifvet, drogs fram och berättades på nytt. Tankar och frågor från föregående samtal kommo åter i förnyad form. Ett nytt kapitel i de båda vännernas inre historia lades till de många föregående, och när samtalet sent på aftonen slutade, var det städse, som hade de med godt samvete satt punkt efter något afslutadt kapitel, redo att som goda författare fortsätta nästa gång, då deras lifs innehåll burit nya frukter inom dem.
Denna afton blef af sig själf en sådan, och tydligt var, att doktor Roeler hade något på hjärtat. Det låg något påfallande behärskadt i hans sätt, och medan majoren talade om ditt och datt, betraktade doktorn honom förstulet, som ville han undersöka, när tillfället var lämpligt att komma fram med, hvad han egentligen ville säga.
— Har du nyligen haft bref från Erling? började han till sist.
— Ja, svarade majoren. Han skrifver, att han snart kommer hem.
— Det var inte för tidigt, genmälde doktorn. Hvarför har du egentligen låtit honom vara borta så länge?
Majoren strök sig om skägget och tog en djup klunk ur glaset, innan han svarade.
— Jag orkade icke ha honom hemma, sade
