Sida:Bröderna Mörk.djvu/279

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

269

han slutligen rent ut. Jag orkade bokstafligen inte. Så mycket hade då gått öfver mitt hufvud, att jag icke tålde känna någon människa vid min sida. Inte ens min son. Eller allra minst han.

Majoren tystnade tvärt, och syntes arbeta på att vinna herravälde öfver sin egen stämma. Därpå fortsatte han:

— Att Brite dog, det kunde jag bära. Att jag förlorade min bror också. Detta sista upphör jag dock aldrig att grubbla öfver. Det är mig ännu i dag obegripligt.

Doktorn hade nu kommit till den punkt, han önskat, och för att förmå majoren att denna gång icke släppa det gamla ämnet, insköt han:

— Det är och blir alltid obegripligt för människan, när hon har misstagit sig. Du hade gjort dig en annan bild af brukspatron på Björknäs, än som någonsin existerat. Den hade du tillbedt. Sedan föll du från skyarna, när du ändtligen såg, hurudan han var.

Majoren bet ihop tänderna, och tonfallet i hans stämma blef skärpt.

— Det är lögn, sade han och slog i bordet. En förbannad lögn. Nils Göran var en gång, sådan jag föreställde mig honom. Där ligger gåtan, och jag kommer aldrig öfver den. Skål!

Majoren drack djupt och fortfor: