270
— Hvar var jag nu, när du afbröt mig på ditt vanliga dumma sätt? Jo, allt det jag nämnde, kunde jag bära. Jag hade också förmått bära Brites långa sjukdom, barnets död. Alltsammans. Till och med de fasans nätterna, som aldrig gå ur mitt minne. I det här gamla huset lefva minnena omkring mig, må du tro. När det är tyst, och jag går ensam, går ur rum i rum och bara tänker, då hör jag åtskilligt, som jag aldrig kan berätta. I hvarje rum möter jag något, som jag trodde jag glömt.
— Hvad var det då, som du icke kunde bära? afbröt honom doktorn.
— Låt mig tänka efter. När jag kommer in i minnena, hvirfla de mig rundt. Jo! Det jag icke kunde bära? Det var icke ens, att allt kom så plötsligt, så på en gång, att alltsammans förnams inom mig, som om hela världen ramlat och jag med den. Det var en enda liten sak, som dock var mera än allt det andra. Det var, att när allt det hade händt — du vet, det, som jag förtalt dig så många gånger — då var jag så elfva spritt galen, att jag reste min väg. Utan att säga ett ord till Brite for jag. Och vet du, hvad jag gjorde? Jag körde in till sta’n. Jag sökte upp vänner. Och hvilka vänner se’n? Ett helt sällskap banditer, som jag sedan icke ville
