Sida:Bröderna Mörk.djvu/282

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

272

Hur kan du lägga dig själf till last, att hon ingenting sagt?

— Och därmed tror du dig ha sagt vishetens ord, svarade majoren. Begriper du icke, att om jag hade haft ögonen med mig, borde jag ha förstått? Inser du icke, att just där ligger min skuld, den skuld, som aldrig kan afplanas?

— Hör nu Karl Henrik, afbröt doktorn, nu börjar du tala som en präst.

— Prästerna ha inte orätt i allt, genmälde majoren torrt. Det är en fördom som så många andra. Hur gjorde jag sedan? Månad efter månad gick jag där och såg Brite lida. Jag kunde ha hjälpt henne. Men jag gjorde det icke. Jag inbillade mig själf, att jag icke kunde, gjorde mig med vett och vilja både döf och stum. Och vet du, hvad som var det kuriösaste af alltsammans? Det var, att jag hela den vintern visste, att ofärden var öfver mig, och att jag handlade som en galning. Jag inser, att du knappast kan tro mig. Och dock var det så. Jag visste, att olyckan mognade omkring mig som en böld, hvilken är på väg att spricka inåt. Som en sömngångare gick jag och väntade på olyckan. Nåja! Du vet bäst, att jag icke fick vänta förgäfves.