273
Åter ville doktorn afbryta, men majoren hejdade honom.
— Haf tålamod med mig bara ett ögonblick, fortfor han. Sedan ska du få säga, så mycket du vill. Men ser du, af allt detta uppstod något inom mig, som kallas för broderhat. Du har alltid moraliserat mig på den punkten, och jag har låtit dig hållas. Men en gång skall du ändå höra på mig, och förstå hvad det hatet, som du kallar det, innebär. Det är för öfrigt intet hat. Något ondt vill jag honom ju icke och har aldrig velat. Men förstår du mig icke? Alla de falska beskyllningar, orättvisor och lögner, han lät regna ner öfver mig, de träffade mig Sarhardt, att de oro de mig dålig. De pressade fram inom mig det, som aldrig funnits där förut. De gjorde mig för en tid nästan sådan, som han påstod, att jag var. Vi hade lefvat ett långt lif samman, han och jag. Ingenting fanns, som var mig kärt och dyrt, där jag icke velat få honom att deltaga, som jag trodde mig göra det med honom. Men allt det har han smutsat ned. Han har icke lämnat mig en vrå i mitt eget lif, som jag kan se på med glädje. Så nära har jag stått honom en gång. Må vara, att det var en inbillning! Inser du icke, hur allt detta kom? Nils Göran och jag, vi hade
18. — Geijerstam.
