286
för kakelugnen för värmens skull, väntar majoren på vissheten om broderns död.
Småningom tinar kylan bort ur hans lemmar, och han befriar sig från pälsen. Då först börjar han att se sig omkring i rummet. Ingenting finns kvar därinne, af hvad han minns från fordom. Möblerna äro nya, tapeterna likaså, allting är nytt. Blott det gamla rummet står kvar ännu, som han sett det förr, med den stängda dörren, hvilken ledde till magisterns rum, och så utsikten öfver gården.
Där är mörkt nu, och majoren sitter vid samma fönster, där han och Nils Göran läste sina läxor, medan lampan brann, och han upplefde hela den sällsamma barndomstid, hvilken ännu förenade dem. Det är, som började allt, hvad han glömt och hvad han tänkt på för mycket länge sedan att lefva omkring honom, lefva nästan ett materiellt påtagligt lif, som komme honom hans egen barndom och ungdom nära på nytt. Inom honom forma sig tankarna till ord och utan att röra läpparna talar majoren i denna stund ohörbara ord. Det är brodern han talar till. Sällsamt enkla och barnsliga forma sig hans tankar. Ingenting af allt det stygga, som förbittrat de båda brödernas lif, har verkligen händt.
