287
Allt sådant har varit en ond dröm. Det är som följdes de båda bröderna åt in i det sista.
Majoren böjer sig fram och andas på rutan för att bättre kunna se ut öfver gården. Då urskiljer han genom mörkret till vänster om trappan längst bort i fönstret närmast gafveln ett darrande ljussken. Ut öfver gården faller detta sken, bildande som en rundel af ljus öfver gårdens mörker.
Majoren vet, att detta ljus kommer från broderns sofrum, och på samma gång minns han ett annat dylikt. Han minns ljuset, hvilket år efter år brann ifrån Brites fönster och fyllde honom med skrämsel, så ofta han kom åkande hem. Han kan icke taga sina ögon därifrån. Länge blir han sittande, och det är honom, som såge han i dessa båda ljus förklaringen öfver hela sitt lif.
Timme efter timme går så förbi, och kallgrå bryter morgonen in. På gården kör snöplogen rundt och försvinner i skymningen ut genom grinden.
Då reser sig med ens majoren från den stol, på hvilken han setat, och går ut i förstugan. Där rycker han hastigt upp gamla Elsas dörr och säger kort:
— Du behöfver egentligen inte fråga. Ty
