22
Rättaren vågade då den invändningen, att ett sådant odöpt lik, som rätt och naturligt var, ej kunde komma i kristen jord. Men knappt hade rättaren yttrat dessa ord, förrän excellensen for upp emot honom med knuten hand. Hans ögon blefvo rödsprängda, ådrorna på halsen svällde, och de hvita mustascherna reste sig, enligt hvad rättaren sedan berättade, som morrhåren på en arg katt.
— Hälsa prästrackarn från mig, röt han, att det som finns kvar af ungen skall begrafvas, och det i morgon dag.
Rättaren gick. Naturligtvis vågade han ej utföra husbondens befallning. Ty gamle prosten i Bonga var en myndig man, som ingen af folket ostraffad hade trotsat. Rättaren var yr i hufvudet, när han gick öfver gården. Han hade förnummit hädelsens ord från husbondens läppar, och han tänkte på, att excellensen icke kunde ha långt igen, innan han själf skulle i grafven. Därför teg han med hvad han hört. Men kvarlefvorna af det lilla liket jordade han själf och ladugårdsdrängen af mänsklig barmhärtighet i björkbacken bortom ladan. En mörk kväll i mars skedde detta, och ingen mer än de, som deltagit i arbetet, visste, var platsen var belägen. Noga blef grafven igenlagd med mossa och torf, så
