28
våning hans närvaro väckte, hade excellensen sedan ensam intagit sin plats i sorgetåget, utan att hafva konverserat med någon. På kyrkogården stod han också ensam, och det såg nästan ut, som om han icke ens märkt det tomrum, hvilket af sig själf bildades omkring honom. Korrekt och stram stod han på sin plats, och när prästen talade, och han antagligen trodde sig obemärkt, rörde sig hans ansiktsmuskler understundom på ett sätt, hvilket liknade ett leende. Sedan ceremonien var till ända, tog excellensen ett förbindligt afsked af samtliga närvarande, föregifvande, att angelägna affärer tvungo honom att omedelbart begifva sig på hemvägen. Och alla närvarande kände detta som en lättnad.
Därefter promenerade excellensen ensam omkring kyrkogården, stannande här och där vid de gamla stenarna, på hvilka familjenamnen voro inhuggna. Han föreföll härvid lika obesvärad som om idel obekanta samlats kring den öppna graf, där gamle lagman Mörks kista nyss blifvit jordad. På denna vandring var det emellertid, som han mött dåvarande löjtnanten Karl Henrik Mörk, hvilken äfven han stannat vid en graf, som låg väster om koret, och många hade lagt märke till, att excellensen då gick fram till den
