29
unge mannen, räckte honom två fingrar att trycka och frågade kort:
— Hvem ligger här begrafven?
— Min far, svarade den unge mannen. Han dog för ett år sedan, och jag har ännu aldrig besökt hans graf.
Därvid darrade den unge mannens mustasch en smula. Ty han var en lättrörd man. Och då excellensen ingenting mera yttrade, endast fixerade honom skarpt, som hade han misstrott denna känslighet, yppad inför en främmande, blef den unge löjtnanten helt förvirrad och fortsatte:
— När han dog, var jag i tjänstgöring. När brefvet nådde mig, var det redan för sent för mig att resa hem.
Då ändrade excellensens anlete plötsligt uttryck, och seende den unge mannen rätt i ögonen, yttrade han med ett bistert småleende, hvilket icke var lätt att tyda:
— Min fars graf har jag för min del aldrig sett. Vi voro strängt taget icke de bästa vänner. När han dog, vistades jag utomlands. Det är emellertid den grafven, jag söker.
Unge Karl Henrik fick då visa excellensen, hvar grafven låg, och de båda männen skildes. Kuskarna smällde med piskorna, i rask fart körde vagnarna bort i aprilsörjan, som betäckte lands-
