39
den lilla familjen, hvilkens tillvaro han aldrig kunnat förmå sig att inför brodern beröra med ett enda ord. När han och Brite då möttes, föreföll det dem båda, som hade de aldrig varit åtskilda. Ljust och lugnt på samma gång blef det inom den unge mannen denna afton, och med hufvudena lutade mot hvarandra tvärs öfver det lilla bordet, hvilket denna afton stod stängdt, sutto Brite och han länge, talande lyckliga, dumma ord, medan den gamles uttryckslösa ögon voro riktade emot dem, och skymningen föll.
Hårdt slet ångern i Karl Henriks hjärta, när han denna afton ensam vandrade hem öfver de mörka gatorna. Fjättrad vid en död, tyckte han, satt den kvinna, han älskade, och själf var han för fattig att kunna taga henne på sina armar och bära henne ut i lifvet.
Då hände en dag, när den unge officern ringde på den tvinnade klocksträngen vid sidan af den låga dörren, att han fick vänta länge, innan någon var till hands för att öppna. När han då kom in, var platsen i hörnstolen vid fönstret tom, och Brites ögon voro röda af tårar. Helt tyst hade den gamla föregående afton slumrat in i sin stol, och när dottern kom för att väcka henne, var hon redan kall. Grannarna
