40
hade måst komma in för att hjälpa Brite med att lägga den döda på hennes sista bädd.
På så sätt blefvo de båda unga af händelsernas makt närmade till hvarandra, och båda visste nu, att de aldrig mera kunde skiljas. Det omöjliga syntes Karl Henrik med ens möjligt och lätt, och i hänryckta ordalag skref han till Nils Göran, yppade för brodern hvad han under den långa sommaren ej kunnat få öfver sina läppar, blottade sin egen hopplösa ekonomiska ställning samt besvor brodern att denna gång hjälpa sig.
Karl Henrik skref hela detta bref varmt och direkt, som hans egen natur var. Sig själf skonade han icke. Han gick till och med så långt, att han lät undfalla sig en skämtsam anspelning på den förlorade sonen. Minst af allt anade han, att Nils Göran i sitt sinne gömde något, hvilket liknade ett begynnande groll.
Detta bref slog emellertid ned öfver Nils Göran som en blixt från klar himmel. Och orsakerna därtill voro mångahanda. De voro af så vidt olika art, och så invecklade i hvarandra, att han ej ens förmådde skilja dem åt. I flera dagar lät han det ödesdigra brefvet ligga obesvaradt under den tunga järnkulan på skrifbordet, och för hvarje dag, som gick, ökades hans vrede.
