44
mina ord falla kärfva, icke lidit det minsta afbrott. Handla nu, som Gud och ditt samvete bjuder, min K. B. Carl Hinrik, och glöm icke
Detta bref uppbragte Karl Henrik på det
högsta. Det föreföll honom, som hade brodern
därmed dödat mellan dem båda det vackraste
i den känsla, hvilken dittills förenat dem. Men
på samma gång sade han sig själf, att detta
bref måste han söka glömma. Bäst trodde han
sig göra detta genom att gifva svar på tal, slå
till brodern, som han plägat i pojkåren, när denne
angripit honom först.
Därför skref Karl Henrik följande.
- Min kära bror.
Tack ska du ha för moralkakan. Ingen vet bättre än jag, att jag kan ha förtjänat den. Och när du säger, att du inte kan hjälpa, är det gifvet, att jag tror dig. Lumpen hoppas jag, du aldrig ska behöfva kalla mig.
Det var dock något i din ton, som jag inte förstår. Innerst trodde jag, att du och jag voro vänner, om också våra lynnen och handlingar kunna divergera en smula. Äfven bröder emellan
