46
med hvarje dag växande skuldsumma i ögonen, och då ingen annan väg syntes honom möjlig, gick han den tunga gång, hvilken mer än en gått före honom upp till gamla kanslirådet Mörk, hvilken stenrik och svåråtkomlig bebodde sitt gamla dystra hus långt bort på Söder och i hemlighet lånade ut pengar mot ränta både inom och utom släkten. Genom den smyckade stenporten gick Karl Henrik in, och det var honom, som om de båda ensamma almarna inne på den sandiga gården i detta ögonblick ropade anklagande till honom med stämmor från den jord, han lämnat, när han drefs bort från hemmet och tvangs in i uniformen, som aldrig passat honom. Men Karl Henrik Mörk gjorde sig hård mot alla andra röster än den, hvilken nu tvang honom att handla. Vördsamt framställde han sin bön till den stränge onkeln, ångerfullt böjde han sig under dennes ampra moralpredikan. Lydigt undertecknade han de hårda villkor, med hvilka denne sällsamme dygdeapostel beledsagade sina skrupenser. Allt detta uppvägdes mer än väl af den runda penningsumma, han bar i sin plånbok, när han gick tillbaka öfver gården, där de gamla almarna nu rasslade med sina bara grenar, som om de velat påskynda hans steg. Inom en månad firade Karl Henrik Mörk i all stillhet sitt bröllop
