58
dom öfver sig själf, och han var glad att slippa svara genast, när brodern tillade:
— Nu far jag emellertid hem gladare, än jag varit på länge.
Strax därefter kom det rent ut:
— Just därför att jag tänkte så, hade jag i början svårt att förlika mig med ditt handlingssätt.
Karl Henrik såg upp.
— Var du förlofvad redan då, när mitt första bref kom? undslapp det honom.
— Ja, svarade Nils Göran och strök sig om hakan. Talat ut med hvarandra hade vi emellertid.
Och hans smala slätrakade läppar slöto sig hårdt samman.
— Då förstår jag alltsammans, svarade Karl Henrik lugnt.
Hans röst lät en smula osäker, och han strök undan den ljusa mustaschen som för att dölja sitt minspel.
På Norrbro gingo bröderna fram och åter en stund, innan de togo afsked. Fullmånen stod rund öfver strömmen, och slottets mörka fasad lyste som af fuktigt guld. Uppför Lejonbacken körde den slutna galavagnen, framför hvilken sprängde förridaren med den brinnande facklan.
