59
Bröderna stodo kvar, till dess att den sista glimten af fackelskenet drunknat i skymningen af slottets porthvalf. Därpå skakade de hand till afsked, och Karl Henrik sade:
— Är nu allt godt och bra oss emellan?
— Jag hoppas det, svarade Nils Göran.
Tankfull vandrade Karl Henrik Mörk hem genom den månljusa natten. Innerst var han förstämd, och de dagar, som gått, önskade han icke tillbaka.
*
Följande vår var det emellertid som nyheten
om den gamle excellensens testamente kom öfver
det unga paret. Oförmodadt som denna händelse
kom, ville Karl Henrik i början knappast
sätta tro till densamma.
»Det är något dåligt skämt,» så ljödo hans första ord. »En sådan lycka kan icke vara sanning.»
Aldrig hade Karl Henrik Mörk före denna dag vetat, hur djupt medvetandet om hans egen fattigdom plågat honom. Sedan han drifvit sin önskan igenom och blifvit gift man, hade i hemlighet mer och mer den tanken gjort sig hörd inom honom, att en man dock sällan ostraffadt handlar, så som han hade gjort, och att den
