64
kallades han, och nu var det mer än en, som sett honom trippa på lätta fötter, hvilka icke ens krökte gräset, ned utför backen för att under de ljusa sommarnätterna, helst när dimman steg, sitta ensam och tankfull på den stora stenens mossa och spegla sig i den klara sjön.
Det var Brites sorg, att hon aldrig fick se honom själf. Men hon gladde sig som ett barn åt, hvad hon hade hört, och hon berättade det hviskande för lille Erling, när de båda ensamma gingo den smala vägen utmed sjöns vass och hörde bofinken kvittra i björken öfver deras hufvud.
Karl Henrik log åt detta. En annan sorg var det, hvilken tryckte honom själf. När han kände sig som starkast, kunde det hända, att denna sorg stack hufvudet fram och hviskade, att hans lycka var byggd på sanden.
Nils Göran hade nämligen aldrig mottagit broderns gåfva. I ett kort och snäft bref afvisade han den. Detta bref, hvilket under många år aldrig nämndes mellan bröderna, försökte Karl Henrik ofta att stryka bort ur sitt minne. Helt lyckades honom detta dock aldrig.
