63
som Karl Henrik Mörk och hans hustru passerade slagbommen vid Södertull på väg till Kolsäter. Tysta sutto de den första halftimmen och de kände båda, hur deras gamla lif sjönk bakom dem. När vagnen gled in i den första furuskogen, drog Karl Henrik sin hustru till sig, kysste henne och log.
Som en förklaring på allt, hvad han nu kände, sade han blott:
— Det är godt att veta sig vända åter till jorden.
På båda sidorna om vägen stod granskogen hög, och när vagnen svängde i vägens krök, syntes omkring dem intet annat än perspektivet af granarnas raka stammar och slokande grenar.
*
På Kolsäter bodde sedan urminnes tider en
liten gråklädd man. Röd mössa hade han och
långt tofvigt skägg, liknande lafven, som växer
på björkarnas stammar. Han drog allt godt till
gården, och i hans spår växte lyckan. Under
många år, medan gamle excellensen lefde, hade
ingen sett honom. Men när majorens flyttat in,
visste de gamla på gården berätta, att den lille
mannen visat sig på nytt. Tomte eller nisse
