68
lille Erling, hvilken föräldrarna efter tidens sed uppfostrade strängt, men i hvilken de sågo sin ögonsten. Men som en brist kände hon denna alltför tidiga ofruktsamhet, och i ensamma stunder sörjde hon ofta däröfver. Af den moderlighet, som hon icke fick skänka åt en talrik barnskara, och som var hennes väsens behof, däraf fingo godsets underhafvande sin del. Brite sökte dem icke. Hon gjorde inga påträngande besök i de fattigas stugor. Hon vande dem i stället att gå till sig, och på detta sätt blef Brite redan tidigt något af en ungmor, hos hvilken alla, som behöfde henne, funno sitt stöd.
Ibland kunde det hända, att Brite häri enligt Karl Henriks mening gick en smula för långt. Då kunde han göra en grimas, uttryckande en blandning af sympati och förargelse, sägande:
— Går vi på så här, då växer oss folket öfver hufvudet.
Men i sitt hjärta beundrade han Brite både för hennes praktiska förstånd och hennes goda hjärta, och i hvad som rörde barmhärtighetsverk lät han hustrun råda. Lätt hade han vunnit lifvets goda, och att se för gnidigt på penningen var icke Karl Henriks sak.
Karl Henrik var nämligen alls icke typen för en dåtida svensk godsägare af gamla stam-
