70
dom. Att den kunde kännas som en stor olycka, hade hon under sin ungdoms lycka aldrig ens vetat. Hennes kvinnliga instinkt lärde henne nu, att det måste kännas annorlunda för den, hvilken som hennes man varit född, om icke till rikedom, så dock till välstånd.
Detta minne satt djupt inom Brite, och därför bar hon som på en hemlig skräck, att fattigdomen en dag kunde komma tillbaka. När hon gick ensam i de stora rummen eller satt i sitt lilla kabinettet med den hvita och blå möbeln, där ifrån hon kunde se ut öfver parken och sjön, kunde denna fruktan komma öfver henne, så att hon blef kall af skräck. Värst var det, när höststormarna blåste och snön ännu icke fallit med sin stämning af afskildhet från världen och stilla lugn. Då längtade hon stundom som ett barn att slippa sitta ensam, och när då majoren kom hem från kontoret eller skogarna, föll Brite honom om halsen, som om hon fruktat att aldrig få se honom mera. Men aldrig ville Brite erkänna, att dylika utbrott af plötslig ömhet framkallades af hennes blotta inbillning, hvilken ensamheten satte i rörelse. Dagen om gick Brite mestadels ensam med sina sysslor, och hennes bästa sällskap var Erling. När sommaren kom, och gästrummen någon gång stodo tomma, då
