71
upplefde de båda makarna sina bästa stunder. Då följdes majoren och Brite åt på vägarna i parken eller sutto på soffan nere vid sjön under den stora lönnen, som planterats där långt före gamle excellensens tid, ingen visste af hvem. Stundom gingo de också längre bort, följande den väg, som ledde ut mot vildparken, där stigarna blefvo trängre, och snåren stodo oröjda kvar. Det var samma väg, hvilken de gått en gång den afton, då de första gången kört upp på Kolsäters gård. Aldrig kunde de gå där, utan att minnena från fordom kommo tillbaka. En gång hände det, att Erling följde föräldrarna på deras promenad just på denna väg. Han var då stora gossen, finhyllt, spädt byggd, men spänstig i sina rörelser och med det slags brådmogna väsen, som utmärker barn, hvilka växt upp utan syskon.
Då sade Karl Henrik till gossen:
— Kan du minnas, att du icke alltid bott på Kolsäter?
Erling såg upp, och ett fundersamt uttryck kom i hans ansikte.
— Nej, svarade han.
Efter att ha tagit sig en funderare, tillade han dock:
— Jag minns, att jag kom åkande här en
