72
gång, och rundt omkring var det mycket folk. När vi kom fram, sa pappa att jag var trött. Därför fick jag gå till sängs, men där låg jag länge vaken och kunde inte somna, därför att jag låg och tittade på gardinen. Det var en kvarn på den och en jägare. Det minns jag. Men före den kvällen minns jag ingenting.
— Du var också så liten då, svarade Brite. Bara två år.
Erling hade gärna önskat att få veta mera. Ty att det låg något bakom faderns fråga, det anade han. Men dåtidens människor berättade ej mycket om sig själfva för sina barn. Därför visste Erling heller ingenting annat, än att han hela sitt lif hade bott på Kolsäter.
— Det kan vara så godt det, sade Karl Henrik. Desto fortare slår han rot.
Strax därefter vände han sig om mot sin hustru och sade:
— Jag har ett bref i fickan från Nils Göran. Jag har icke brutit det än.
De hade kommit tillbaka fram mot stora byggnaden, och i samma nu fick Erling syn på kusken och sprang bort till honom. Det var nämligen en stor dag för Erling. Ty han visste att just denna afton skulle hästarna badas på den plats, där gamla vintervägen mellan alar
