Sida:Bröderna Mörk.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

78

lasset efter det andra rullat in öfver stenarna på ladugårdsbacken, hade dagarna säkert släpat sig fram ännu långsammare, än hvad fallet var. När söndagskvällen kom, och alla gingo till hvila, låg öfver hela gården i Brites ögon en stämning, liknande förkänslan af en olycka.

Olyckan kom också, fastän i annan form än Brite hade tänkt. Den kom måndagsnatten, då Brite och Karl Henrik vaknade vid, att Tilda, huspigan, stod halfklädd vid herrskapets säng med en lykta i handen och hviskade: »Det brinner.» Yrvaken sprang majoren ur bädden. »Hvar?» ropade han. »Svara, människa!» Pigan stod förskräckt midt på golfvet och kunde icke få fram ett ord. I detsamma hördes ute från gården röster blandade med ljudet af brådskande steg, och öfver bullret ljöd vällingsklockans klämtande ringning. I ett nu hade majoren slitit ned gardinen. Hela rummet lystes upp af ett flammande eldsken. »Det är ladan, som brinner,» ropade Brite. »Ladugården ligger tätt intill.»

Men majoren hörde henne icke. Han hade redan försvunnit utför spiraltrappan ned till sig. När han kom ut till brandstället, hade folk redan börjat samlas. Från ladugården hördes råmandet från de vettskrämda kreaturen, som följda af