79
skällande vallhundar rusade ut i den närliggande hagen.
Bruket låg en kvarts timmes väg från själfva herrgården. Torpen lågo spridda omkring på de milsvida ägorna. Långt bort i skogarna, där träden glesnat kring glänta eller äng, där floden svällde ut i ett tjärn, som torkat upp till åker, där odlingen trängt undan skogen och brutit bygd — där bodde de alla. Långa voro afstånden, trånga och mörka stigarna. Blott dessa skogens invånare själfva kunde där vid nattetid leta sig fram. Därför kom heller ingen annan hjälp än från gårdens egna statare och från bruket, dit rättaren sändt bud, emedan det svaga ljudet från vällingsklockan icke trängde så långt.
Därför kunde ej heller ladan, som brann, räddas. Och hade ej höet detta år måst bärgas halftorrt, skulle ladan ha stått i ljus låga med ens. Nu arbetade sig lågorna mödosamt fram, och blott på den ena långväggen gapade ett förrädiskt hål, genom hvilket en jätteorm af eld slingrade sig fram för att nå taket. Taket brann för öfrigt redan. Tegel efter tegel föll rasslande ned, omedelbart följda af rökmassor, som hvirflade upp. Genom sidornas bjälkar började den röda elden småningom lysa fram, och i hvarje ögonblick fruktade man att se den knastrande
