81
utan på mannen, hvilken aldrig skulle kunna bära att blifva fattig på nytt.
Redan hade folket arbetat en god timme. Då vände sig majoren till sin hustru och sade:
— Låt flytta ut en drickestunna och säg åt pigorna att bära kring mat.
Som han sagt detta, grep han själf slangen och riktade den mot ladugårdens vägg, hvilken börjat att ryka. En lycka var det, att kreaturen därinne för länge sedan voro bragta i säkerhet. Men Brite hörde icke mannens ord. Fången i sina egna tankar stod hon, och när majoren vände sig om, hade hustrun ännu icke rört sig ur stället.
— Hvarför gör du icke, som jag säger? sade han lågt och barskt.
Utan att svara ett ord vände sig Brite om och gick. Och majoren hade i nästa ögonblick glömt, hvad som passerat.
I detta nu gick nämligen som en darrning genom hela den arbetande skaran af kvinnor och män. En röst hade ropat:
— Yx-Lars!
Det var skogvaktarn, som fått se honom. Från sin plats nära den hotade ladugården, höjde sig skogvaktaren senig och axelbred med det mörkskäggiga ansiktet lysande rödt mot eldskenet och pekade med utsträckt arm mot den
6. — Geijerstam.
