82
öppna ladugårdsdörren. Ropet fortplantade sig från man till man genom hela den långa kedjan ned till sjön, och de, som voro för långt borta för att kunna se, syntes vilja bryta kedjan för att ila fram och få veta, hvad ropet gällde. Med möda återställdes disciplinen på nytt.
Detta kom af, att en fråga fanns obesvarad, en fråga, hvilken ingen uttalat högt, men som alla gjort sig. »Hvem har antändt ladan?» lydde denna frågan. »Utan orsak bryter ingen eld ut.» Och alla visste det väl, att med bart ljus hade ingen klok människa gått in, där det nybärgade höet låg.
Yx-Lars stod där emellertid på tröskeln till ladugården. Hvarifrån han kommit, visste ingen, och ingen hade heller sett honom gå in. Inne i ladugården måtte han ha legat gömd, och att han vågade sig ut nu, betraktade alla som ett rent under.
Ty Yx-Lars var rädd för folk. Yx-Lars hade dåligt samvete och vågade icke se någon i ögonen. I stugan, som höll på att ramla af ålder, bodde han långt borta i skogen, och öfver hans åkrar, som förr burit säd, växte nu tistlar och ogräs. Kom man på stigarna, hvilka ledde till Korpvattnet eller Dödtjärnen mötte man honom ibland. Han gick då och pratade högt för sig
