Hoppa till innehållet

Sida:Bröderna Mörk.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

85

när majoren då frågade honom, om det var han som anlagt branden, såg det ut, som om han vaknat upp och besinnat sig.

— Jag var inne i ladan, sade han. Och jag hade stål med mig.

— Och så slog du eld? frågade majoren.

— Det gjorde jag nog.

— Hvarför gjorde du så?

— Jag var ensam därinne. Det var mörkt, och jag frös.

Mera kunde ingen få ur Yx-Lars. Men de, som hörde honom, menade, att kunde man få ställa sig galen, när man gjort något illa, var det ingen, som behöfde sota för det värsta brott.

Nu bröt morgonsolen fram öfver Lommens vatten, öfver parkens gamla träd och skogshöjderna bakom densamma. Framför inspektorsbyggnaden förplägades de alla, smeder och drängar, jordarbetare och torpare, män, kvinnor och barn, hvilka hjälpt till att släcka och nu trängdes kring de i hast uppställda slagborden, hvilka stodo fulla med mat.

Majoren kastade en sista blick på den rykande askhögen, hvilken pålitliga män blifvit satta att vakta, så att elden ej skulle flamma upp på nytt och spridas vidare. Därpå gick han upp