Hoppa till innehållet

Sida:Bröderna Mörk.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

84

Huru han blifvit sådan han nu var, därefter frågade ingen. Ty föga lönar det att forska efter, hvarifrån ondskan kommer. Men där han nu stod i dörren till den tomma ladugården och spanade ut mot ladan, som brann, kunde alla se, hur han mumlade för sig själf och riste med händerna, som ville han förvärra olyckan med sina onda böner.

Det såg nästan ut, som hade Yx-Lars gått i sömnen. Ty trefvande framför sig med händerna, gick han till sist rätt fram mot laduväggen och stirrade in i elden, alldeles som om den hade lockat honom till sig. Fast ingen bland folket unnade honom bättre, steg dock bland hela skaran vid brandstället nu ett skri af förfäran. Ty i samma stund slogo lågorna ut genom taket, inhöljde hela huset i en enda flamma, och med dån och brak störtade bjälkarna ihop i den gnistrande röken, som för ett ögonblick nästan lyckades kväfva eldens kraft. Hade icke då skogvaktaren sprungit till och med våld ryckt Yx-Lars undan, så hade han gått rätt in i elden, som bländat honom. Skogvaktaren måste lyfta honom upp och bära honom undan, och hela tiden hväste Yx-Lars och bet omkring sig som ett elakt djur. Först när majoren kom och röt till åt honom att sansa sig, blef han tyst. Och