Då man hör namnet »hankleull» är, man närmast böjd att sätta denna ull i samband med de gåfvor, som bruden utdelade, bestående af strumpor och »hanklar» (vantar). Hvaruti detta samband består eller om öfver hufvud taget något sådant funnits, är dock särdeles dunkelt. Ullen insamlas tydligen, när sticksömmen redan bör vara färdig och kan sålunda — icke i den gestalt bruket nu har — vara afsedd att utgöra materialet till hanklarna och strumporna. Snarare vore man böjd att antaga, att ullen skulle utgöra ett vederlag in natura för den utgift bruden åsamkas genom att bortskänka gåfvorna. Dessa betraktas heller icke som en direkt gåfva från hennes hem, utan som en utgift för henne själf, enär de upptagas som en särskild post i medgiften, jfr en värningslista från 1693, i de säveska samlingarna, där en post är upptagen: 13 ärmkläden till att utdela på sin bröllopsdag, som i våra dagar äfven kallas muddar. Dessa ersatte stundom ännu i senare tid den öfriga sticksömmen, liksom en brosch eller dylikt nu får göra samma tjänst. På Fårö erhöll bruden för hvart par strumpor af den, som mottog dem, en tolfskilling.
En motsvarighet till bruket att samla hankleull hafva vi i ystningen. I Eksta — där folket för öfrigt sedan gammalt varit kändt för att kunna ysta (Aikstbousst) — var det vid bröllop eller gästabud brukligt, att hela bidlaget (se sid. 81 not 1), som i regel där omfattar 3 gårdar och cirka 24 hushåll, bar ihop mjölk och ystade gemensamt. Ostarna, som voro åttkantiga, gjordes gårdsvis, och den, som skulle hålla gästabudet, erhöll halfva antalet. Numera är bruket alldeles försvunnet, men ännu 1867 gick bruden 14 dagar före bröllopet kring och bar ihop mjölk, af hvilken gjordes ost, vinstarusst (löpeost) och stajkusst (brynost).[1]
Osten, som på visst sätt hade en särskild betydelse, då den, som vi skola se, serverades jämte fladen vid bröllopsmiddagen, som en särskild rätt under vissa ceremonier, var sålunda tillkommen på kooperativ väg, under det att fladen däremot bakades, medfördes och delades af kunmädru.
- ↑ Äfven efter barnsäng sändes en piga ut att bära ihop mjölk, af hvilken gjordes ost. När kyrktagning skedde, gick hustrun först in i prästgården och lämnade en ost.
