Senast en 8 dagar före bröllopet, stundom mera, tog man itu med den egentliga tillagningen. Då kom kokamor, som skulle tillreda maten. Förut hade man slaktat, mältat och malt. Det yttrande, som en bonde fäller i en gammal bröllopsvisa (Säve II, Visor, 196):
Um vör nå sla ihel a lamb u nåklä gräjsar
A gas u träjä hyns, så kan hä läukor (likväl) späjsä.
Ha vör ajn tunnä öl u itt staup bränneväjn
U nåklä kakur till — äh! da jär Bonden fäjn!
får nog inte tas så kontant. Det är väl den allbekanta gottländska blygsamheten, som återigen tagit sig uttryck — denna gång i vers. Nej, när det skall vara kalas på Gottland, så skall det vara med besked. Nu slaktas ett eller ett par ungnöt, ett par lamm och grisar; man anskaffar fisk från kusten, ofta fjällfisk; en och annan gång användes äfven lutfisk eller kabiljo; 2 à 3 tunnor öl bryggas och stundom sätter man styrka på ölet genom att under jäsningen nedsätta en korkad brännvinsflaska i vörten. Så är man i staden och handlar (Samtahl mellan Rasmus Glaumungs etc., Visby 1905):
»väjn u bränneväjn
u sucker, ingefärä
u pipper, sväsken, russäjn»
man köper konjak, rom, punsch, och allting skall vara hederligt tilltaget, så att ingenting tryter de stundom till ett hundratal uppgående gästerna.
Särskildt med baket får nu kokamor stort bestyr samt med tillagande af stekarna, äppelkakan och köttbullarna o. s. v.
Nu är det endast bjudningen af gästerna som återstår. Bröllopet firas numera i brudens hem på lördag, endast i undantagsfall på fredag; åtminstone är så förhållandet å mellersta Gottland.
Hvad platsen för bröllopets firande beträffar, synes det icke alltid varit brukligt att fira bröllopet i brudens hem. På biskop Wallins tid hölls bröllop, »där bruden skall blifva boendes, men icke där hon är hemma eller tages», och äfven i 1587 års stadga synes bruket varit vacklande, då det talas om huru många karlar man skall utsända
