Sida:Bröllopsseder på Gottland – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift (1907).djvu/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
150
NILS LITHBERG.

Du har nu själf valt en följeslagerska genom lifvet, hvilkens hem äfven efter denna dag blifver ditt och dit vi om några minuter ämnar fortsätta vår färd. O måtte du alltid med ljuf och lycklig känsla kunna påminna dig den viktiga dag, då ditt orubbliga kärleksband blef knutet, och må det nya hem, du nu går att söka, blifva för dig en lika lycklig och kär bostad, som den du nu lämnar, och måtte Dinna återstående dager blifva många, glada och sälla, intill dess du af en högre makt kallas till en annan werld.

Slutligen får jag så å gästernas som egna vägnar kvarlämna tusende tacksägelser för det gästfria och trefliga bemötande vi här åtnjutit. — Må frid, kärlek och sällhet ständigt trifvas inom detta hus och Guds välsignelse vare med oss alla.»[1]

Sedan nu afskedsskålen är drucken, gör man sig omedelbart redo till afresan. Skjutsarna köra fram, och man packar in sig stundom 8 à 9 personer i hvarje vagn. Först åker brudgummen med brudtbonden på sin vänstra sida. I främre åkstolen på samma vagn sitta spelmannen och kusken. Så komma de öfriga vagnarna, tämligen likgiltigt i hvilken ordning. Där ridande marskalkar ännu förekomma, rida dessa en på hvar sida om brudtbondens vagn. Sedan alla tagit plats, spelar spelmannen upp, piskorna smälla, och så bär det i väg med lif och fart under det utmed vägarna det ena bösskottet efter det andra gifver till känna, att den glada bröllopsskaran far förbi.

Endast släktingarna följa med till bröllopet. De öfriga inbjudna gästerna stanna kvar och roa sig i brudgummens hem hela bröllopsdagen. Fordom var det icke sed, att brudgummens föräldrar följde med till bröllopshuset genast, men då tåget hunnit ett stycke på väg, skilde sig två ryttare från de öfriga för att rida hem och bjuda »gamlefålki» att äfven infinna sig vid högtiden. Dessa personer kallades atårbjaudare, och det ansågs skickligt, att de skulle vara tillbaka, då vigseln förrättades. Brudgummens föräldrar åter skulle ej infinna sig, förr än då steken åts vid bröllopsmiddagen. Seden med atårbjaudare var ännu 1808 rådande i Eksta.

  1. Meddeladt af f. fanjunkaren J. P. Österberg, Hejdeby i Kräklingbo, f. 1829, † 1906.