28
köpmän, än handtverkare. Här ser ut — mumlade jag då — som skulle konsten att göra lagar stå i ett oupplösligt sammanhang med konsten att göra strutar. Detta mummel var högst förgripligt och jag borde för detsamma få ”hundsnus”, hvilket jag också fick. Nota bene, jag tog det sjelfmant ur en liten trähund, som låg der på bordet, apterad till snusdosa och hafvande en silfverring om halsen med inskrift: Borgarståndets Klubb.
Och så begaf jag mig hem.
Under vägen gick jag förbi en tjock och välbepelsad herre, som stod och med sträf röst läste lagen för en liten tiggarflicka, hvilken troligen vädjat till hans såkallade hjerta och bedt om en slant. Du har — sade den tjocke och välbepelsade — ingen rättighet att tigga, barn! Nej — tänkte jag för mig sjelf — men du har rättighet att svälta, barn! och rättighet att frysa, barn! Se der de förmåner, som samhället består dig, barn!
Hemkommen mottog jag af min värdinna ett glas mjölk och en kringla, såsom öfverenskommet var.
Derpå gick jag till sängs; men den som säger, att jag genast somnade, han förtalar mig. Jag hade ju redan förskottsvis, under dagens lopp, mottagit de håfvor, dem Morpheus vanligtvis
