synd och dumhet nedsölade planeten. Men jag litar desto mera på jordbäfningen. Ehuru den låter vänta på sig, skall den dock nödvändigt komma en dag, och då — vive la republique!
Vi tömde våra glas ännu en gång.
När jag ändtligen efter slutadt convivium, hemkommit, fick jag besök af en vaktmästare, som medförde den förflutna riksdagens protokoller och utskottsbetänkanden, af hvilka alltid ett exemplar tillställes hvar nykommen riksdagsman. Bördan var ”af vigt,” och mannen pustade och sade: ”sannerligen är jag icke så trött, som hade jag burit en halftunna potatis!” Som detta naiva uttryck bör njutas i vattenfritt tillstånd, meddelar jag det samma utan kommentarier.
Och som jag nu har redogjort för allt, som hittills interesserat mig under riksdagen, mina egna äfventyr och anmärkningar inberäknade, bortlägger jag för denna gången min penna, korkar mitt bläckhorn och tager af dig — högtärade Petter! — ett ömt farväl. När jag skrifver härnäst, hoppas jag hafva mera maktpåliggande saker att omtala och glosera. Riksdagen har då förmodligen hunnit åtminstone till stationen: ”wer ist es”? På det du måtte förstå uttrycket, vill jag låta dig veta, att en riksdag på sätt och vis liknar en
